Så har jag då börjar landa allt mer och börjat förstå vad jag varit med om…tror jag🙄
Det rent känslomässiga börjar iallafall komma ikapp mig allt mer. Samtidigt är jag tydligen mitt i den svåraste delen av nedtrappningen av kortisonet, enligt min läkare. Svåraste på så vis att det kan ge och ger mig biverkningar i form av att inte riktigt veta hur jag mår, jag har svårt att sätta ord på det liksom🤔…och att jag rent fysiskt inte riktigt har koll heller på hur jag mår mer än ”väldigt konstigt” plus yrsel och en del andra symptom som nu börjar göra sig kända efter en tids intagande av högre doser kortison. Det är tydligen utsättningen som är svårast…tidigare var jag mer i ett euforiskt tillstånd, under sjukhusvistelsen och några veckor efter hemkomst. Därefter kom ju den kraftfulla läkemedelsreaktionen…och sen känslan av att gå omkring som en tickande bomb, i väntan på nåt nytt som skulle dyka upp från ”oväntat håll”😵💫 Men den sistnämnda känslan lyckades jag till slut släppa, tack o lov. Känslor av att både känna mig avtrubbad och blödig/ledsen ibland avlöser varandra sen dess…och orken, ja den är sådär faktiskt. Min”energibuffert” är också opålitlig, så jag vet hittills inte från dag till dag vad jag orkar göra…eller om det ”bara” blir en ren vilodag för mig. Men jag har goda förhoppningar om att jag om 3-4 veckor kommer att klarna i hjärnan(som är rätt nedsläckt) och vakna i kroppen då jag trappat ner ytterligare några antal milligram med kortisonet och är förbi den svåra delen av nedtrappningen✊😊🍀Då, efter mitten av maj, är det också dags för att återgå till mitt jobb, som arbetsterapeut, på 50%…såvida jag inte känner att jag orkar återgå tidigare såklart. Det hoppas jag ju allra mest på🍀🍀🍀☺️🍀🍀🍀
Till slut återkom iallafall förra veckan lusten för att göra någon kreativt, ett gott tecken för mig🙌☺️🎈 Under min utbildning till arbetsterapeut(2003-2006) kommer jag ihåg att vi i första terminen fick vara kreativa och hitta på något vi var intresserade av att göra. Detta för att observera oss själva i skapandeprocessen och sen skriva om det samt delge för varandra i klassen. Då gjorde jag egna runor och vet att jag gillade det skarpt. Men för inte så många år sen så slängde jag runorna eftersom jag aldrig använde dom. Nu ångrade jag det eftersom intresset för runor uppkommit igen, fast denna gång mer för att använde runorna som ett verktyg snarare än för själva processen att göra dessa. Eller…både och kan man säga. Jag kände att -åh, vad kul det skulle vara att kunna använda runor som jag har skapat själv!🤩🎈Sagt och gjort…och nedan kan du se resultatet där runorna ligger på tork efter att ha blivit målade med röd färg och lackade. De är förövrigt gjorda av lera.
Och jag lovar…kraften i runorna är stark i mina hemmagjorda runor!🌀🙌😍
I min rehabilitering ingår även mycket tålamod och villkorslös kärlek❤️ Tidigare i livet har jag haft lätt för att villkora kärlek till andra människor(omedvetet) men idag förstår jag att det även har gällt till mig själv…och kanske är det t.o.m så att jag har haft lättast för att villkora kärleken/relationen till mig själv…nu med facit i hand📗🙄 I vilket fall..just nu gäller villkorslös kärlek till mig själv🥰 Att ha tålamod däremot tycker jag att jag är hyfsat bra på…och nu mer även att känna villkorlös kärlek i relation till andra människor❤️ Men nu är fokus som sagt på att försöka vara så snäll som möjligt med mig själv🙂↕️Då behöver jag kunna observera mig själv utifrån och samtidigt känna efter inifrån hur jag mår…wish me luck🍀😅Jodå…det går ganska bra faktiskt🙃😊🙏
Till min hjälp har jag färska rosor som pryder mitt hem så ofta som möjligt…det är något med rosors utstrålning som påminner mig om villkorslös kärlek..jag vet inte vad, bara att det känns så och det räcker för mig✨🌹😍✨
Så…då släpper jag iväg dig igen, kära läsare, för denna gång😉
Allt gott till dess att vi ”hörs” igen❤️🤗🌈
/Tina