2024-07-05
Dagarna går…jag går…vidare i livet. Hur då? Tja, nästan som vanligt skulle jag nog säga, men ändå inte🙄
Texten, i bilden ovan, är skriven på en bänk jag gick förbi och den berörde något i mitt inre❤️
Still🌟going🌟strong
…jodå, det vill jag nog också påstå, mitt upp i allt som både händer och inte händer i livet.
Det kräver en viss styrka att orka leva, upplever jag. Att hela tiden orka gå vidare i livet när det testar en. På alla plan kräver livet sitt. Fysiskt, mentalt, känslomässigt och inte minst andligt/spirituellt…
Att vandra vidare på jorden, step by step✨🌍✨
Livet kräver sitt…eller som jag ser på saken, i mitt livskontrakt finns utmaningar som jag aldrig hade kunnat gissa i förväg. Tur är väl det.
Fast livet bär även med sig massor av gåvor. Det är lätt att glömma det för det skaver inte utan dyker upp när vi minst anar det…och säger surprise!🤩
…precis som utmaningarna gör, men då känns det mer som de säger -got you!😳😬🫨
Ändå är det oftast utmaningarna i livet vi minns mest. Och många gånger i livet är vi så rädda för att det skall hända något obehagligt att vi blir rädda i förskott. Sen kanske det inte ens händer🤥 Och så var vi rädda i onödan i förskott…igen😑
Det är det där med att leva i nuet som är en utmaning. Vi är såå präglade av vår uppväxt, där vi får reda på ALLT som KAN hända, att vi många gånger använder både hängslen och livrem och sätter upp staket runt oss själva…vi säkrar upp oss så pass mycket att vi sen inte vet hur vi skall ”avsäkra”oss när det där väl inte hände. Vi kanske t.o.m tänker att ”lika bra att ha säkerhetsskyddet på för snart händer det ändå nåt igen”. Tänk vad mycket energi det drar att vara så i beredskap och vad mycket rädsla i onödan vi många gånger bär på.Omedvetet för det mesta, för vi är så vana vi den känslan. Känslan av att nu är det för bra för att vara sant, snart händer det nåt igen. Snacka om självuppfyllande profetia när vi tänker så😵💫
De senaste åren har jag ändå kunnat se gåvan i de svåraste utmaningarna i livet(när något väl händer) i stort sett samtidigt som det sker. Det ser jag verkligen som en gåva🌟 För mig handlar det om att se lärdomen i det som sker. Oftast vill livet att jag stannar upp och funderar över hur jag har det och om jag vill ha det så som jag har det. I de flesta fall(jag gissar alla egentligen) handlar det om en dold gåva som livet ger mig. Livet säger…- vill du fortsätta på den vägen du vandrar på nu eller vill du byta väg/riktning? Jag förstår ju hinten, men det är sjutton i mig inte alltid så lätt att hitta en ny väg/riktning sådär innan man har fått klarhet i vad man vill och behöver bäst i livet…åtminstone inte i stunden då livet vänder upp-och ner på en. Men jag är glad att jag har kommit så långt att jag ändå kan känna att den där turbulensen är en gåva. Det gör allt såå mycket lättare i stunden🙌🥰 Mitt favorituttryck just nu är
Jag gillar både glädje och sorg/ledsamhet (och alla andra känslor faktiskt) även om sorg (med vissa undantag som t.ex vid dödsfall) fortfarande ses som en svaghet eller en känsla med mindre värde, av många. I sorgen finner jag många gånger både en enorm närvaro i nuet och samtidigt en stor styrka i den sårbarhet som uppstår. Sorgen bär hem mig till mig själv skulle jag kunna säga❤️
Om jag känner sorg ofta? Vad är ofta, undrar jag först och främst? När en sådan fråga kommer till mig kommer samtidigt känslan av att det finns någon slags norm kring att känna känslor…vilket det gör, på ett sätt, men den är såklart pålagd utifrån samhället, som jag ser det. Inte kan man väl egentligen ha en norm kring känslor, tänker och känner jag🙄
Vi är unika individer, med ett större eller mindre bagage med oss i livet, och vi känner massor av känslor varje dag.
Samhället däremot vill inte att vi skall känna…inte tänka heller för den delen. Om du inte har ”lyckats” stänga av dig själv känslomässigt av det du präglats av sen du var barn, så får du god hjälp av samhället(läs, främst media). Präglingen sen barndomen sitter hårt rotad i oss, men den går att ”avprogrammera”. I know. Been there, done that. Men, såklart har även jag präglingar kvar inom mig. Avprogrammeringen tar tid. Jag är ”bara” lite mer medveten nu. Det samhället skrämmer upp oss med kan vara svårare att avprogrammera sig ifrån, särskilt om vi följer media slaviskt och framförallt om tror att allt som förmedlas är sant.
Det kräver att vi minskar på intaget av främst ”nyheterna”, ja att vi kanske t.o.m avstår från nyheterna en period för att vi skall kunna börja känna in vår egen sanning❤️
Been there done that. Men jag har såklart mer att avprogrammera där med. Det där med att känna in min egen sanning, och inte bara följa strömmen i mainstream media, kom till mig starkt i samband med att covid-19 började. Jag valde då bort att vaccinera mig. Min inre röst var starkare än alla röster på utsidan. Starkare än den någonsin har varit faktiskt. Jag kan idag undra var den kom ifrån, för som jag förstår det idag så var trycket på att främst vaccinera sig rätt stort. De flesta tänkte/kände kanske inte efter utan gjorde det bara, upplevde jag. Som jag, fast jag gjorde tvärt om. Ett tydligt, tack men nej tack, kände jag. Jag var tacksam för det då och är tacksam för det än idag✨🙏✨ Samtidigt kände jag att vad andra valde att göra var deras beslut i livet.
Jag är tacksam för min inre röst som så tydligt gör sig hörd för mig. Den där kontakten med mitt innersta älskar jag och värdesätter högst i livet. Det sägs att själens boning är i vårt hjärta…jag tror bestämt att min inre röst kommer just därifrån❤️
Det är ingen slump att min hemsida heter Walk with your soul✨🦋✨
/ Tina